Stockholm är en stad med många hus. Vissa är vad man skulle kalla klassiskt vackra, andra är jättefula. Den typen av hus som byggdes under den satsning som kallas miljonprogrammet, tillhör inte sällan den senare kategorin. Även om vissa arkitekturkonnässörer kanske anser att vissa av husen i miljonprogramsförorterna äger en viss ”brutalistisk skönhet”, skulle de flesta av dem inte vilja bo här.

Slitet och nedgånget

Men de är inte bara oattraktiva, de är också på många håll dåligt underhållna, och det är illa. Det är nästan som att staden tydligt signalerar att de som bor i dessa förorter inte har rätt till samma livskvalitet som innerstadsborna. Kommunen har en chans medan dessa hus fortfarande till stor del ägs av allmännyttan, dvs de kommunala bostadsbolagen, att göra en grundlig insats och återställa husen till ursprungligt skick. Faktum är att dessa hus ofta är väldigt välbyggda och erbjuder en bra boendemiljö, om de bara underhålls på rätt sätt.

En nedåtgående spiral

Fasadrenoveringar gör mycket för hur ett kvarter upplevs både av de boende och av förbipasserande. Det inger stolthet i ett kvarter om husen signalerar värdighet och inte ståtar med spruckna väggar, nedriven puts och trasiga fönsterrutor. Ett bostadsområde där husen ser nedgångna ut gör att människor som bor där förlorar respekten för egendomen och vandalisering och skadegörelse ökar, liksom brottsligheten. Människor börjar känna sig otrygga och vill därifrån. En nedåtgående spiral, som skulle kunna undvikas om staden tydligt visade att man värnar om dem som bor i dessa områden.

Blir det bättre med privata värdar?

I Stockholms innerstad är det svårt att hitta ett enda hus som ser slitet ut. Stenstaden är renoverad in in i minsta detalj, så fort en spricka dyker upp på en fasad blir den åtgärdad. I miljonprogrammet krävs betydligt mer än så för att en fasadrenovering i Stockholm ska komma ifråga. Skulle det då vara bättre om privata värdar tog över byggnaderna i de yttre förorterna, en trend som sägs vara på väg? I Stockholms innerstad ägs ju många av fastigheterna av privata värdar, och vanligen sköts dessa bättre. Dock bör man tänka på att en genomsnittlig privat fastighetsägare i Stockholms innerstad eller i en närförort kanske äger 2-3 fastigheter, medan de privata bostadsföretag som vill ta över ute i miljonprogrammet ofta är internationella kedjor som sällan har lokal boendemiljö som prioritering i sina affärsplaner. Här handlar det snarare om att bedriva uthyrningsverksamhet till minsta möjliga kostnad.

Det är nu det gäller

Men det gäller så klart inte alla fastighetsägare. Förhoppningsvis kan staden påverka och ställa krav på de nya bostadsföretag som kommer att ta över. Det är nu det gäller i så fall. Om staden tydligt visar att man bryr sig om människorna som bor i dessa områden och deras boendemiljö har man en chans att påverka framtiden. I och med att Stockholms befolkning växer och allt fler flyttar utanför tullarna måste det gå att göra dessa områden attraktiva, utan att göra dem så dyra att de som bor där inte längre kan bo kvar. Det är i grunden som sagt välbyggda hus som redan har hållit länge, och genom att sköta underhållet av dem ordentligt kan man undvika att tvingas göra omfattande räddningsarbeten med kraftigt höjda hyror som följd.

Tydlig politisk vilja

Det krävs en tydlig politisk vilja och handlingskraft om inte dessa områden ska dala ännu längre ner i utanförskap, i händerna på bostadsföretag som ägnar sig åt rovdrift medan politikerna själva, som sitter på tryggt avstånd i sina innerstadslägenheter, ägnar sig åt mera väljarvänliga frågor. Det är vår stads gemensamma framtid det handlar om, och genom att ta ett samlat grepp om miljonprogrammet kan man bidra till att göra boendemiljön bättre för dem som bor där, samtidigt som man minskar segregation och utanförskap.