Hantverksbranscherna skriker efter personal, samtidigt som många nyanlända vittnar om att det är otroligt svårt att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden. Här finns det en enorm potential som inte tas tillvara. Hur kommer det sig?

Traditionella tankesätt

Hantverksyrken är ofta bundna till långa traditioner. Det krävs en viss utbildning och praktik för att man ska komma i fråga för en tjänst. Även unga som har utbildat sig i ett visst hantverksyrke på gymnasiet berättar att det kan vara svårt att hitta en praktikplats, trots att behovet av kunniga hantverkare ständigt stiger. Utan praktik blir man inte färdig i sitt yrke och kan därmed inte ge sig ut på arbetsmarknaden och söka de tjänster som faktiskt finns.

Givetvis kan man förstå hantverksföretagen på ett sätt då det kräver stort engagemang för att kunna ta sig an praktikanter och handleda dem – något som få hantverksmästare har tid med när de har fullt upp med jobb åt kunder. Att då ledsaga någon som är ny i yrket blir svårförenat med att hålla tempot uppe.

Här behövs det troligtvis en insats från olika branschorganisationer för att få bukt på problemen. Kanske skulle man kunna skapa system där två handledare delar på ansvaret för en praktikant och därigenom få tillräckligt med tid över för att även sköta sitt vanliga yrke. Det borde ligga i hantverksföretagens eget intresse att få in fler på arbetsmarknaden för att kunna utföra alla de jobb som faktiskt beställs.

Utländska utbildningar och erfarenhet är svåra att tillgodoräkna

För den som kommer från ett annat land kan det vara ännu svårare. Här kan det vara svårt att bevisa att man har de kunskaper som krävs, även om det handlar om en person med lång erfarenhet av ett visst yrke. En VVS-tekniker från Mellanöstern eller Afrika kan till exempel ha jobbat med andra kvalitetskrav, annan utrustning och annat material än vad som är standard i Sverige. Även om handgreppen sitter kan det behövas en hel del uppdateringar av kunskaperna för att de ska vara gångbara på den svenska marknaden.

Här bör det upprättas kompletteringsutbildningar där man ser till individen och anpassar utbildningen till vad de faktiskt redan kan. En parallell utbildning i svenska anpassad för yrket skulle säkerligen också vara till gagn.

Vad kan göras?

Att svara på vad som kan göras är inte helt lätt. Det är en komplex problematik där såväl skolor, yrkesverksamma och branschorganisationer måste komma samman för att hitta en gångbar linje.

Hur kan till exempel en målerifirma i Stockholm se möjligheterna och våga sig på att anställa någon som har arbetat med måleri i utlandet? Det måste finnas standardiserade tester och certifieringar som en person kan genomgå för att visa att hon eller han kan det som krävs för att utföra yrket. Om ett sådant system införs skulle det bli mycket lättare för nyanlända med yrkeserfarenhet att snabbt uppdatera sina kunskaper och sedan genomföra tester som visar att personen klarar att arbeta i yrket. Det skulle både hantverksbranscherna och den svenska arbetsmarknaden ha stor nytta av då det finns otroligt många där ute som sitter på både kompetens och erfarenhet.