Dibbuk.se

Dibbuk.se

september2017

Barnens rättigheter i Sverige enligt FN:s barnkonvention

Umgängesrätt, rätt till ett privatliv, skydd mot diskriminering och mer. Barn och ungdomar i Sverige skyddas inte bara av svenska lagar, utan även av internationella konventioner. Till exempel har Sverige skrivit under Förenta Nationernas barnkonvention, just i syftet att skydda barnens rättigheter. Underskriften innebär att Sverige har förbundit sig att reglerna som överenskommits ska gälla samtliga barn och ungdomar över hela landet. Det finns 54 artiklar i konventionen, av vilka du kan läsa ett antal här.

Barnkonventionens artiklar

  • Barn och ungdomar ska vara skyddade mot diskriminering. Det innebär att de inte får behandlas sämre än andra av olika skäl.
  • Barn i fokus hos rättsväsendet. Myndigheter, politiker och domstolar ska alltid ha barnets bästa i fokus, i alla beslut. Ett exempel på något som tingsrätten lägger stor vikt vid är barnets umgängesrätt till båda föräldrar.
  • Uppfostran enligt mognad. I konventionen går att läsa att föräldrar ska behandla och uppfostra barnet så att det överensstämmer med hans eller hennes mognad och ålder.
  • Ska få säga sin mening. Det går också att läsa om barn och ungdomars rätt att säga vad de tycker och att få gehör för sin mening. Domstolar, myndigheter och andra ska lyssna till barn och höra deras önskemål.
  • Rätten till ett privatliv. Barn och ungdomar har rätt till ett privatliv. I praktiken kan detta innebära att föräldrar inte får läsa barnets brev eller dagbok.
  • Skydd mot våld. Barn ska skyddas mot våld i sitt hem. Föräldrar och andra vuxna som inte behandlar barnen på ett bra sätt ska de skyddas mot.
  • Umgängesrätt. I artikel 9.3 i FN:s konvention framgår det att barnets behov av umgänge med vårdnadshavare och föräldrar, alltså deras umgängesrätt, ska tillgodoses så långt det går. Umgängesrätt är något som det, som tidigare nämnt, tas stor hänsyn till vid t.ex. vårdnadstvister.

Mer om FN:s barnkonvention

Antalet länder som signerat och ratificerat konventionen är 195. Ratifikation innebär statschefen, eller annan ledare för landet, har förbundit landet att agera efter en överenskommelse, i det här fallet barnkonventionen. Exempel på ett av de länder som signerat konventionen, men inte ratificerat den, är USA.

Det finns fyra huvudartiklar i konventionen, 2, 3, 6 och 12. Dessa slår bland annat fast att barn har rätt att säga sin mening, att barnets bästa ska vara i främsta rummet, att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas samt att alla barn har samma grundläggande rättigheter. De stater som ratificerat konventionen rapporterar till FN:s barnrättskommitté, som är baserad i Genève.

Läs mer »

Hantverksbranscherna utesluter nyanlända

Hantverksbranscherna skriker efter personal, samtidigt som många nyanlända vittnar om att det är otroligt svårt att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden. Här finns det en enorm potential som inte tas tillvara. Hur kommer det sig?

Traditionella tankesätt

Hantverksyrken är ofta bundna till långa traditioner. Det krävs en viss utbildning och praktik för att man ska komma i fråga för en tjänst. Även unga som har utbildat sig i ett visst hantverksyrke på gymnasiet berättar att det kan vara svårt att hitta en praktikplats, trots att behovet av kunniga hantverkare ständigt stiger. Utan praktik blir man inte färdig i sitt yrke och kan därmed inte ge sig ut på arbetsmarknaden och söka de tjänster som faktiskt finns.

Givetvis kan man förstå hantverksföretagen på ett sätt då det kräver stort engagemang för att kunna ta sig an praktikanter och handleda dem – något som få hantverksmästare har tid med när de har fullt upp med jobb åt kunder. Att då ledsaga någon som är ny i yrket blir svårförenat med att hålla tempot uppe.

Här behövs det troligtvis en insats från olika branschorganisationer för att få bukt på problemen. Kanske skulle man kunna skapa system där två handledare delar på ansvaret för en praktikant och därigenom få tillräckligt med tid över för att även sköta sitt vanliga yrke. Det borde ligga i hantverksföretagens eget intresse att få in fler på arbetsmarknaden för att kunna utföra alla de jobb som faktiskt beställs.

Utländska utbildningar och erfarenhet är svåra att tillgodoräkna

För den som kommer från ett annat land kan det vara ännu svårare. Här kan det vara svårt att bevisa att man har de kunskaper som krävs, även om det handlar om en person med lång erfarenhet av ett visst yrke. En VVS-tekniker från Mellanöstern eller Afrika kan till exempel ha jobbat med andra kvalitetskrav, annan utrustning och annat material än vad som är standard i Sverige. Även om handgreppen sitter kan det behövas en hel del uppdateringar av kunskaperna för att de ska vara gångbara på den svenska marknaden.

Här bör det upprättas kompletteringsutbildningar där man ser till individen och anpassar utbildningen till vad de faktiskt redan kan. En parallell utbildning i svenska anpassad för yrket skulle säkerligen också vara till gagn.

Vad kan göras?

Att svara på vad som kan göras är inte helt lätt. Det är en komplex problematik där såväl skolor, yrkesverksamma och branschorganisationer måste komma samman för att hitta en gångbar linje.

Hur kan till exempel en målerifirma i Stockholm se möjligheterna och våga sig på att anställa någon som har arbetat med måleri i utlandet? Det måste finnas standardiserade tester och certifieringar som en person kan genomgå för att visa att hon eller han kan det som krävs för att utföra yrket. Om ett sådant system införs skulle det bli mycket lättare för nyanlända med yrkeserfarenhet att snabbt uppdatera sina kunskaper och sedan genomföra tester som visar att personen klarar att arbeta i yrket. Det skulle både hantverksbranscherna och den svenska arbetsmarknaden ha stor nytta av då det finns otroligt många där ute som sitter på både kompetens och erfarenhet.

Läs mer »