År 2007 så kom en dom i Högsta Domstolen där man gav mamman ensam vårdnad om barnen vid en vårdnadstvist. Inget häpnadsväckande med det kanske – det var snarare skälet som angavs som fick många att rycka på ögonbrynen. Det som gjorde att man gav mamman ensam vårdnad i denna vårdnadstvist var att pappan hade uppvisat samarbetssvårigheter.

Exempel på detta gavs och handlade om att pappan vid upprepade tillfällen hade försvårat vid hämtning och lämning av barnen, att han inte hört av sig och att han i största allmänhet verkade göra sitt yttersta för att göra livet surt för sin förra partner.

Innan denna dom så kom ensam vårdnad nästan enbart av skäl som exempelvis missbruksproblematik, kriminalitet, grav psykisk sjukdom, risk för kidnappning, våld i hemmet och andra liknande, och starka, skäl.

En förändring har skett och det många pekar på är att samarbetsproblem som skäl till varför ensam vårdnad kan tilldelas vid en vårdnadstvist följande: det är ett konfliktdrivande skäl. det som styrker denna åsikt är att antalet vårdnadstvister ökat ganska markant sedan 2007 och fler har alltså – kan man förmoda – sett att den förre partnern har svårigheter att samarbeta och att han/hon därmed inte är lämplig som vårdnadshavare.

Hur dömer man vid en vårdnadstvist?

Man ska veta att man, från statens sida, ser att gemensam vårdnad är den bästa lösningen även efter en skilsmässa. Finns det inte synnerligen starka skäl till varför den ena föräldern ska ha ensam vårdnad så kommer alltså gemensam vårdnad att vara det alternativ som rätten ser som allra bäst.

Dock: ser man lite intressant statistik kring hur en vårdnadstvist brukar sluta – och där inte gemensam vårdnad blir utfallet – så är det i många fall mamman som får vårdnaden. Närmare bestämt – statistik från 2014 – så handlar det om hela 77% av fallen.

Det gör naturligtvis att många pappor ger upp på förhand och att många mammor kan se att en vårdnadstvist kan stänga ute pappan från att fatta beslut avgörande för barnens framtid. Vi skulle dock inte vilja ta det så pass långt. Har man ett bra ombud och stark bevisning i övrigt så kan man som pappa vara relativt lugn vid en vårdnadstvist. Man dömer alltid med barnets bästa i åtanke; något som klart och tydligt innebär att båda föräldrarna ska ha lika stort ansvar och delaktighet i beslut som gäller barnets framtid.

Men, trots det: visst finns det skäl till viss oro. Att samarbetsproblem går att ange som skäl till varför man söker ensam vårdnad har definitivt inte enbart varit av godo. Dock så ska vi även peka på att beslutet i Högsta Domstolen kom av en anledning också: genom detta prejudicerande beslut så blev en del olämpliga vårdnadshavare också bedömda som just olämpliga.

Här kan du läsa mer om vårdnadstvister.