Umgängesrätt, rätt till ett privatliv, skydd mot diskriminering och mer. Barn och ungdomar i Sverige skyddas inte bara av svenska lagar, utan även av internationella konventioner. Till exempel har Sverige skrivit under Förenta Nationernas barnkonvention, just i syftet att skydda barnens rättigheter. Underskriften innebär att Sverige har förbundit sig att reglerna som överenskommits ska gälla samtliga barn och ungdomar över hela landet. Det finns 54 artiklar i konventionen, av vilka du kan läsa ett antal här.

Barnkonventionens artiklar

• Barn och ungdomar ska vara skyddade mot diskriminering. Det innebär att de inte får behandlas sämre än andra av olika skäl.
• Barn i fokus hos rättsväsendet. Myndigheter, politiker och domstolar ska alltid ha barnets bästa i fokus, i alla beslut. Ett exempel på något som tingsrätten lägger stor vikt vid är barnets umgängesrätt till båda föräldrar.
• Uppfostran enligt mognad. I konventionen går att läsa att föräldrar ska behandla och uppfostra barnet så att det överensstämmer med hans eller hennes mognad och ålder.
• Ska få säga sin mening. Det går också att läsa om barn och ungdomars rätt att säga vad de tycker och att få gehör för sin mening. Domstolar, myndigheter och andra ska lyssna till barn och höra deras önskemål.
• Rätten till ett privatliv. Barn och ungdomar har rätt till ett privatliv. I praktiken kan detta innebära att föräldrar inte får läsa barnets brev eller dagbok.
• Skydd mot våld. Barn ska skyddas mot våld i sitt hem. Föräldrar och andra vuxna som inte behandlar barnen på ett bra sätt ska de skyddas mot.
• Umgängesrätt. I artikel 9.3 i FN:s konvention framgår det att barnets behov av umgänge med vårdnadshavare och föräldrar, alltså deras umgängesrätt, ska tillgodoses så långt det går. Umgängesrätt är något som det, som tidigare nämnt, tas stor hänsyn till vid t.ex. vårdnadstvister.

Mer om FN:s barnkonvention

Antalet länder som signerat och ratificerat konventionen är 195. Ratifikation innebär statschefen, eller annan ledare för landet, har förbundit landet att agera efter en överenskommelse, i det här fallet barnkonventionen. Exempel på ett av de länder som signerat konventionen, men inte ratificerat den, är USA.

Det finns fyra huvudartiklar i konventionen, 2, 3, 6 och 12. Dessa slår bland annat fast att barn har rätt att säga sin mening, att barnets bästa ska vara i främsta rummet, att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas samt att alla barn har samma grundläggande rättigheter. De stater som ratificerat konventionen rapporterar till FN:s barnrättskommitté, som är baserad i Genève.